Strategiskt överfall mot Sverige.

Av en ren slump hittade jag en mycket läsvärd historia, som kanske verkar väldigt fiktiv, men visar uppenbart bristerna i det svenska försvaret... mycket läsvärt

http://cornubot.blogspot.com/2009/01/strategiskt-overfall-pa-sverige.html

Operation Garbo har fått en ny skepnad.

Gårdagens Kustförsvar.

För att fortsätta på samma spår som mitt tidigare inlägg där jag hade bifogat den eminenta artikeln tillåter jag mig själv att vara lite nostaligisk, eller som så önskas, bakåtsträvande.

När kustartilleriet år 2000 avecklades och ersattes med amfibiebataljoner (i dag finns det bara 1 amfibiebataljon som har amfibiestrid som tilläggsuppgift!) så satte man den sista praktiska spiken i kistan för invasionsförsvaret. Man kan inte längre bekänpa en invasion sjövägen. Om du besitter grundläggande kunskaper om krigförning så vet du en invasion sker inte enbart sjövägen utan föranleds ofta via strategiska luftlandsättniingar. Dock så skeppas tung matriel med fartyg, och lätta luftlandsatta förband, har ingen längre uthållighet när de är isolerade och saknar tyngre understöd.


Den svenska försvarsmakten hade fram till 2000 ett kustartilleri som verkligen var värt namnet, iform av minspärrar, fasta anläggningar, och rörligt kustartilleri. Detta vapenslag skulle göra det mycket svårt för ett landstigningsföretag som närmade sig kusten, detta förutsätter att man har lyckats att passera svenska ubåtar, ytstridsgrupper och flyget, som skulle bekämpa fiender redan till sjöss. Med kalla krigets svenska försvarsmakt så är det tveksamt att ett anfallsföretag skulle lyckas närma sig svenska skärgården om man inte skulle sätta in stora resurser i några enstaka anfallsriktningar. Uppenbart så var det svenska kustartilleriet av världsklass, speciellt med 12/70 ERSTA pjäserna som ännu till denna dag har ett eldledningssystem i världsklass, och själva pjäserna var ingenjörsmästerverk.


Nackdelarna med det fasta kustartilleriet är uppenbara, specielllt i den moderna tidsåldern eftersom vem som helst kan med enkla medel spana efter dessa anläggningar med hjälp av eniro.se eller hitta.se. Samtidigt blir det inte svårare genom att alla sjökort som producerats har skjutområden utmärkta i närheten av de aktiva anläggningarna. Skyddet mot moderna vapen är även lågt, och detta var huvudargumentet för att lägga ner de fasta anläggningarna, men det som är intressant var att FMV tog fram alternativa lösningar som var mycket kostnadseffektiva och innovativa (det var bättre förr). Dessa lösningar var bland annat "superbetong" där anläggningarna behövdes kompleteras med ca 70cm betong för att stå emot moderna vapen, så kallade "bunkerbusters". Samt även aggregat för att sprida vattendimma runt pjästen som i sin tur effektivt maskerar mot laser och ir-styrda vapen. Som ytterliggare skydd mot ir-styrda vapen utvecklade man uppvärmda splitterskydd, som monterades utanpå pjäsen, och tanken var att stridsdelen, eller bomben skulle detonera på dessa skydd istället för pjäsen. Så nog fanns det lösningar, för att bruka dessa anläggningar i en modern konflikt.

12/70 ERSTA- En symbol för det svenska kustförsvaret

Men det som förbryllar mig mest är att när man lade ner kustartilleriet så lade man i praktiken ner alla dess förmågor med. Kustartilleriets förmågor sträckte sig längre än att bemanna och skjuta med fasta anläggningar. Man hade även rörliga enheter som kunde på kort varsel omgrupperas, bland annat fanns 12/80 KARIN en rörlig ERSTA pjäs, som kunde skjuta 15 km, och med hjälp av en duktig eldledare kunna utgöra ett dödligt hot för ett stundande anfallsföretag.

12/80 KARIN Rörlig kustartilleripjäs

Dock finner jag det mest potenta vapensystemet som försvann under nerläggningen att vara Tung robotbatteri RBS 15KA , som var monterat på lastbil och därmed mycket rörligt. Eldledningsradarn kunde placeras upp till 100 km från förbandet för att undvika att bli upptäckta!, det är större delen av Stockholms skärgård!. Systemet togs i bruk 1995 och lades ner 2000. Vilket resursslöseri!, och åter igen kan man inte se längre än vad näsan räcker inom den svenska försvarsmakten, men framförallt i Rosenbad och hos försvarsberedningen.
Nedan finner du en underbar bild på det vapensystem jag beskrivit, jag har lånat bilden från den eminenta sidan kustartilleriet.se, där du finner massvis av information, om det numera historiska vapenslaget inom den svenska försvarsmakten.

Sverige var ett av världens mest militäriserade länder

Jag kom över en artikel från sidan newsmill.se. (sidan i övrigt är tveksamt då diverse "stureplansprofiler" skriver utrikespolitiska artiklar på sidan) Den handlar om den gamla försvarsmakten, och tiden då vi hade ett försvar och lita på... till skillnad från dagens försvar

Ta del av artikeln och betänk- Varför skrotades ALLT?, jag har frågat mig detta sen försvarsbeslutet 2000 då försvarsmakten förlorade i praktiken sina uppgifter, som ännu idag inte har ersatts med klara riktlinjer utan difusa riktlinjer som förvirrade politiker ändrar en 2-3 gånger under sin mandatperiod...

Här är artikeln,

Det är väldigt få i dag som vet att Sverige för bara några årtionden sedan var en av världens ledande försvarsmakter och att vi hade ett av de starkaste överbefälhavareämbetena i världen. Sverige var tidvis det land i världen som satsade mest per capita på försvaret efter USA, Sovjetunionen och Israel. Först 1968 beslutade vi att inte skaffa egna svenska kärnvapen (som avancerat industriland hade vi varit kapabla att utveckla taktiska kärnvapen sedan 50-talet). Det svenska flygvapnet var en potentiell maktfaktor i Europa. Det väckte beundran och våra stridsplan kunde säljas världen över. Under namn som Flygande tunnan och Lansen var de svenska jaktplanen en källa till pojkaktig nationell stolthet. Sverige hade dessutom ett av världens absolut bästa civilförsvar! Vi hade lagringsprogram och detaljplanläggning av företag och arbetskraft på ett världsunikt sätt, i nära samverkan med näringslivet. Att betecknas som ett så kallat K-företag var status. Våra bergrumsanläggningar för lagring av olja blev världsberömda.

All beredskap inriktades på att klara invasionsförsvar i tre riktningar - samtidigt. Vi skulle klara en invasion i Skåne, en i Mellansverige och en i övre Norrland. I det längsta (tills hjälp från väst anlände) skulle vi hindra angriparen från att få fotfäste, och ingenstans skulle vi dra oss tillbaka utan att bjuda på hårt motstånd!

Vi skulle också klara att motståndaren använde taktiska kärnvapen samt gas och biologiska stridsmedel. Befolkningen skulle skyddas mot atomvapenanfall mot större städer genom storskalig utrymning, enorma skyddsrum och stora landsomfattande civilförsvarsstyrkor. På teckningar i broschyren "Om kriget kommer" ses en svensk familj färdig för utrymning. "Tag med pengar, värdehandlingar, sjukförsäkringsbesked och fackföreningsbok", lyder underskriften. Hade den också försetts med ransoneringskort och gasmask skulle i så fall även dessa medtas. En absolut tilltro till "världens modernaste land" andas ur denna och många andra texter från den tiden.

Över hela landet fanns ett mycket stort antal befästningar, ledningscentraler, skyddsrum, oljelager, reservsändningsplatser (för etermedierna), papperslager (för dagstidningarna), ja hela industrianläggningar nergrävda i marken. Sverige kunde liknas vid en schweizerost!
Vårt totalförsvar skulle vara omedelbart insatsberett. Vissa delar av Hemvärnet hade till och med en så kort mobiliseringstid som sex timmar! Så sent som vid 1980-talets början omfattade totalförsvaret 2,8 miljoner människor efter mobilisering. För den manliga delen av befolkningen rådde värnplikt mellan 18 och 47 års ålder. För den civila delen av totalförsvaret motsvarade plikten för kvinnor och män i vissa fall ända upp till 70 år. Reservofficerare återfanns på ett mycket stort antal befattningar inom näringslivet, medierna och den offentliga förvaltningen. Sverige inte bara hade utan var ett militärt-industriellt-förvaltningsmässigt komplex. Att slå vakt om totalförsvaret var synonymt med att slå vakt om svensk alliansfrihet, folkförsvar och demokrati. Kring detta rådde såväl politisk enighet som folkförankring. Det var helt enkelt en angelägenhet för alla.

Även sedan stora ytstridsfartyg, äldre typer av ubåtar och stridsflygplan fasats ut ur organisationen omfattade så sent som vid mitten av 1980-talet den mobiliserade styrkan (liksom tjugo år tidigare) 850 000 man, varav 700 000 i armén som ännu i slutet av 1980-talet omfattade 29 brigader efter mobilisering (närmare 10 divisioner enligt stormakternas sätt att se), en imponerande numerär för en mindre stat. Vårt flygvapen räknades dessutom som det fjärde starkaste i världen. Cykeltolkande infanteri var en svensk specialitet in på 70-talet. Vaksamhet - samhällsanda var viktiga motton som stimulerade till bred delaktighet i de nationella säkerhetsintressena.

Spionberättelser som dem om Frithiof Enbom och Stig Wennerström vävdes in i tidens berättelse om folkhemmet, den svenska modellen och det goda och framåtinriktade samhälle som svenskarna höll på att bygga upp. Enbom framställdes som en slusk som hotade detta mönstersamhälle med bohemeri och slarv, medan Wennerström var en dekadent överste ur den forna överklassen som avslöjades av sin rättskaffens hushållerska, försedd med partibok och allt.
När televisionen började introduceras från 1950-talets senare del kom den svenska försvarsmakten att uppleva en verklig guldålder när det gällde populär, positiv behandling i ett medium som började nå in i alla svenskars vardagsrum. Det nya mediet styrdes nämligen i hög grad av möjligheten att skaffa fram rörliga bilder. Alla i förväg kända händelser som var bildmässigt tacksamma premierades vid nyhetsurvalet i Aktuellt, den enda kanalens nyhetsprogram. Det gällde såväl de årliga fältjänstövningarna som vapentekniska nyheter och civilförsvaret. Stoffet hade en egen dramatik som den svenska televisionen var ivrig att utnyttja. Kanoner avfyrades och granaternas förmåga att genombryta pansar visades ingående i bild - allt mot bakgrunden av synsättet att förbättrade svenska vapen också innebar förbättrade möjligheter för den svenska försvarsmakten att bita ifrån sig.

Tillsammans med det närmast permanenta krigshotet fick allt detta naturligtvis djupgående, känslomässiga, materiella och organisatoriska konsekvenser. Säkerhets- och försvarsfrågorna kom helt enkelt att genomsyra det svenska samhället och de enskilda medborgarnas liv under flera årtionden. I ett hotande läge kunde ju den vuxne medborgaren inkallas till totalförsvaret med omedelbar verkan, och därmed bryta upp helt från vardagslivet.
Man tänker på Jan Olof Olssons (signaturen Jolo) TV-serie "Någonstans i Sverige" (1974) som ju mer än något annat har präglat den stora publikens bild av en annan beredskap, den välkända från krigsåren 1939-45. Jolo gestaltade precis det som måste ha varit de flesta inkallades främsta upplevelse: den ändlösa väntan, bevakningstjänstens enformiga och händelsefattiga rutiner - och inte minst den ständigt malande oron för dem därhemma.

Kunskapen om allt detta är viktig för de unga. Något viktigt att bita i, något som de nog aldrig förr ägnat en tanke (för att ingen berättat det för dem). Det kalla kriget (med dess djupgående säkerhetspolitiska motsättningar) och dess påverkan på oss i Sverige är totalt främmande för den unga generationen. Jag tycker att det är viktigt att berätta om den här tiden, just de årtionden som kanske bäst sammanfattades i den välkända broschyren Om kriget kommer.
I den kulturhistoriska skildringen av efterkrigstiden och det kalla krigets årtionden intar hoten och de motsvarande försvarsåtgärderna en självklar plats vid sidan av demokratiutveckling, välståndsexplosion och infrastrukturutbyggnad. Det är angeläget att se frågorna om säkerhet och försvar i ett brett perspektiv. I den berättelsen ingår också hotbilden, de grundläggande tankarna kring säkerhet och försvar, alla de organisatoriska och materiella åtgärderna och - inte minst - hur allt detta inverkade på de enskilda medborgarna. Säkerheten och försvaret utgjorde långt in på 1970-talet en central - men i dag fullständigt bortglömd - del av landets totala samhällsmiljö. Det är viktigt att ge våra barn och barnbarn, men också oss själva referensramar och ett allsidigt perspektiv på den här mycket märkvärdiga tiden!

Mats Ekdahl

Cyberkrig - En del av den moderna krigförningen

Jag var relativt ovetandes om termen cyberkrig, men wisemans blogg, öppnade ögonen hos mig.

Termen cyberkrig låter onekligen futuristisk, men det är en realitet idag. Allt eftersom samhällen i stort mer och mer baserar sig på internet och datorer så ökar även sårbarheten för samhället. Ett samhälle utan fungerande komunikationer under en krissituationer är mycket sårbart. Brist på information på grund av bristande komunikationer leder till oro och ibland kaos, vilket ger möjligheter att sprida disinformation för främmande makt.

Allt detta är möjligt genom att styra 1000-tals datorer samtidigt i ett så kallat "botnet" som i sin tur överbelastar strategiskt viktiga knutpunkter på internet, och leder till att samhällets grundläggande funktioner slås ut.

Tyvärr går det inte och skydda sig fullt ut mot en attack, eftersom en "hacker" hela tiden söker efter kryphålet, den svaga punkten hos ett datorsystem. Alla system har en svag punkt, och för en hacker, eller en cyberkrigare är det bara en tidsfråga innan den svaga punkten hittas.

Som tur är har försvarsmakter runt om i världen svårt och rekrytera cyberkrigare, eftersom dessa har många olika sympatier som ofta sträcker sig över nationsgränsen, därav så är det svårt att föra ett kontrollerat cyberkrig.

Det obehagligaste exemplet på ett aktivt cyberkrig finner man i Estland år 2007, detta gav en smak av hur det kan se ut i framtiden. Jag har aldrig länkat till wikipedia tidigare och kommer undvika det i framtiden, men för att förklara "the Estonian Cyberwar" med en lättilgänglig källa väljer jag härmed att göra det länk.

Den nya tidens soldater?- Cyberkrigare

De ovetandes bild av det moderna Ryssland

Idag hade jag en diskution med en kollega på min arbetsplats, gällande Rysslands agerande i Georgien augusti 2008 , och denne påstod att Georgien helt enkelt får skylla sig själva efter Rysslands anfall. Detta grundade personen på nyhetsrapporterna som gällde att Georgien svarade på ett missilanfall från Sydossetien, - man kan ju inte anfalla ett land så där (!?).

Med detta sagt så vill jag mena att de ovetandes, "Svensson" inte har någon aning vad som håller på och hända i Ryssland, man känner inte till Putin regimens sätt och agera genemot meningsmotståndare. Man ser inte hoten som kupas på horisonten, kanske lika bra eftersom det skulle bli uppror i landet när den gråa massan inser hur utsatta Sverige är rent säkerhetspolitiskt, med kommande projekt så som Gazproms Nordstream utanför Gotland som ett exempel, Jag vågar påstå att det är endast på grund av okunskap hos befolkningen den nuvarande regeringen sitter kvar i riksdagen. Speciellt försvarsministern, som har blivit tillsatt för att lyda finansministerns minsta önskan.

I ett utrikespolitiskt klimat som åter igen hårdnar så har inte svensken någon som helst uppfattning om utvecklingen i världen, utan vad som cirkulerar i svenskens omvärldsmedvetenhet är vem som deltar i melodifestivalen på lördagen, och var man hittar den billigaste platta TVn!. Detta är måhända självvalt, ibland blir jag förvånad i spontana diskutioner med kollegor på arbetsplatsen, bekanta med flera. Men allt som oftast så så stannar diskutionen med att jag är en krigshetsande bakåtsträvande dåre (som du förövrigt kan se signaturen J förtydliga här på bloggen). Uppenbart, känner man då inte till Rysslands utveckling, eller man kanske ska skriva återgång till den forna ordningen. För det är precis vad som pågår i Ryssland, idag har man inte kommunism som idelogi, utan jag vågar påstå att det handlar om nationalism som Putin använder för att ena landet, för att kunna producera fabricerade hot mot landet och därigenom agera kraftfullt, för att visa omvärlden att man inte från rysk sida är rädd för att visa sin styrka, den ryska björnen håller på och vakna i sitt bo..

I dag finns det inte några fria medier i Ryssland, meningsmotståndare blir fängslade eller mördade, ledande politiker fabricerar rena lögner till folket, precis som på Sovjettiden.

Det som Garri Kasparov (en mycket skicklig schackspelare från Ryssland, och regeringsmotståndare) sade har aldrig varit mer slagkraftigt

"Sluta förse Putin med en demokratisk trovärdighet som han inte förtjänat. Sluta att ta emot honom och hans allierade som demokratiska likar.... Om ni tycker att ett demokratiskt Ryssland är viktigt är det viktigt att stå upp och säga det!"

Uppenbart är steg 1 i detta att få folk i Europa att förstå var ryssarna är på väg.

Den postimperalistiska stressens biverkningar har bara börjat

Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof

Dessa ord stog Vladimir Putin för 2005. Och numera så är det ganska målande citat för dennes politik. Man vill återta det man har förlorat, man har svårt och se, och man anser att det är ytterst provocerade när de forna baltstaterna gör vissa utspel, som ibland vars betydelse är banal rent konkret, men symboliken är det motsatta, Vän av ordning minns när en av baltstaterna flyttade på ett "befrielsemonument" från andra världskriget, och möttes av kraftiga diplomatiska protester från Ryssland, ett sådant utspel bekräftar bara vad många rysslandskännare har talat om det senaste årtiondet, Att Ryssland, vill och försöker, återta sina geopolitiska mål. Läs gärna om Sergej Karaganov, som är ideologisk rådgivare åt Vladimir Putin här på bloggen för att förstå vad de nya ryssarna har på agendan. Läs här.

Kommunismen är borta och ersatt med nationalismen, och i praktiken så är skillnaden ganska liten, maktstrukturen i landet börjar för varje år likna den forna strukturen som fanns under kommunisttiden, medierna är kontrollerade, regimkritiker förblir tystade. Vladimir Putin styr landet i praktiken med järnhand. Det som skiljer dagens Ryssland mot gårdagens är den ökade handeln med omvärlden, men även den är ordentligt kontrollerad från Kreml. Naturtillgångar blir statliga, och utlänska investerare blir utkastade ur landet på mer eller mindre rimliga orsaker.

Om man sköter sin inrikespolitik, på ett diktaturliknande sätt, då börjar man fundra över hur utrikespolitiken kommer skötas i den närmsta framtiden, då de ryska försvarsanslagen ständigt ökar, och de ryska diplomaterna uttalar sig mer och mer uppseendeväckande. Vad anser du?, jag vill iallafall mena att den eviga freden tyvärr inte är här, och så fattar man beslut från svensk sida på orimliga grunder.

Försvarsmaktens tvivelaktiga övningsscenarion

Jag har kort om tid, så detta blir ett kort inlägg, dock så är det en viktig sak jag vill ta upp. Efter ha läst Livgardets tidning "Livgardisten" så beskrivs det övningar som baserar sig på situationer där försvarsmakten aldrig skulle blandas in eftersom det finns instanser i det civila samhället som klarar av detta.

Övningen jag beskriver utspelade sig vid en fiktivt inbrott vid ett vapenförråd av en kriminell grupp som i sin tur var beställt av terrorister!?. Låter långsökt anser jag, och jag ser visualiserar en viss komik när "jobbet" beställs av en skäggig taliban som diskuterar till en motorcykelåkande kriminell!.

Känns rent spontant som att SÄPO och polisens insatsstyrka fixar en sådan sak enkelt.
Varför övar försvarsmakten sitt fåtal återstående värnpliktiga för sådana här situationer?. Att militären används mot civila har varit förbjudet enligt lag i nästa sjuttio år innan denna lag upphävdes för några år sedan.

Men om situationen någonsin skulle uppstå så behövs det ett regeringsbeslut för att sätta in militära styrkor. Och jag tror personligen att det är svårt och få igenom ett sådant beslut eftersom partierna på vänsterkanten kommer yla om Ådalen 1931, gällande militärens ingripande mot civila. Helt enkelt är detta scenario som beskrivs helt orealistiskt. Och jag tycker att det är ogenomtänkt från befälens sida att genomföra en sådan slutövning. Men kanske, allt som har med terrorister tas imot med öppna armar av en regementeschef, som gång på gång svär över en försvarsberedning och en regering som vägrar inse bristerna i försvarsmakten, och menar att den eviga freden är här. Då måste man hitta på fiktiva övningsscenarion för att budgeten inte ska skäras till nästa år. För om man vill lyckas inom Försvarsmakten gäller det att vara politiskt korrekt, och i den nuvarande politiska korrektheten så finns det inga andra hot än terrorister, dock så väljer jag att inte hålla med!

Oavsett om en svensk militär insatsstyrka skulle användas för att bekämpa inbrottstjuvar som består av kriminella organisationer och annat löst patrask, så kommer vän av ordning kommer ihåg tiden det tog att besluta om att skicka stridsfordon till Afghanistan och dom är inte där ännu!. Då kan man bara undra vilka överläggningar som måste till för att bekämpa civila!. Men kanske skulle det lite rättningar i leden när Hells Angels får påhälsningar av stadsskyttesoldater, som anfaller i pansarbandvagnar?. Kanske det vore bättre än att blanda in den "mjäkiga" polisen? Och kanske skulle de värnpliktiga komma till samhällets tjänst lite mera annat än att bygga fördämningar när det är översvämningar i landet? (ironivarning).

Tänk till Försvarsmakten!, använd den begränsade budgeten till vettigare saker!


Stadsskyttesoldater från Livgardet under framryckning.

Strid i bebyggelse, en jämförelse mellan övning och verklighet.

Jag vill reflektera kring, de senaste veckornas strider i Gazaremsan, och vad den svenska försvarsmakten kan dra lärdom kring. Åter igen kommer frågan om tungt mekaniserat understöd (stridsvagnar) vara eller icke vara, striderna på Gazaremsan utspelade sig till stor del i städer, där man använde stridsvagnar för att anfalla fientliga positioner. Precis som i Irak, speciellt Fallujah. Stridsvagnen är mycket effektiv när det gäller att nerkämpa krypskyttar och robotskyttar, som gömmer sig på hustak och i byggnader. Speciellt när den egna enheten är så nära så det är riskabelt med flygunderstöd. Stridsvagnen ger även en snabbare framryckning i SIB (strid i bebyggelse). Att enbart med infanteri som understöds med lättare pansar typ Stridsfordon 90 nerkämpa fientliga styrkor är tidskrävande och ger förhållandevis stora förluster.

Försvarsmaktens enhet som är inriktad på SIB återfinns på Livgardet i Kungsängen, Stockholm. Denna enhet kallas för stadsskytteförband, och är utrustade med pansarbandvagnar från 60 talet!, Känns improviserat speciellt med tanke på att fordonen inte har någon tilläggsbepansring för att möta moderna vapen. Visst, de pansarbandvagnarna som användes i Bosnien på 90-talet hade tilläggsbepansring, med det är tveksamt om det står imot krigets krav. Åter igen, Strv 122 kommer till bra användning här. Förövrigt så har jag fått reda på varför Stadsskytteförbandet fortfarande använder den gamla "pibben", och det är helt enkelt för att beväpningen sitter långt fram på fordonet, vilket möjligör bättre kapacitet för att "titta" runt gatuhörn för både skytt och vagnschef. Denna möjlighet finns förstås inte på Stridsfordon 90. Vad tänkte man med när denna inhemska skapelse projekterades på 80-talet av FMV? Men som vanligt så rustar man för det förra kriget då pansarslag i stil med Kursk var på agendan. (Kursk ses som historiens största pansarslag, som utspelade sig i Sovjet 1943) Jag tror dock att en utökad doktrin för mekaniserad enhet i städer bör utarbetas för att möta moderna hot, se bara hur den amerikanska armen arbetade i Irak.

Eftersom trenden inom den tredimentionella krigförningen går mot att strida i städer eftersom motståndarna, är okonvetionella och kan inte mäta sig med en modern arme och dess utrustning, väljer man att befästa städer och kriga okonventionellt. Tyvärr innebär detta att man även tillämpar metoder, som att blanda in kvinnor och barn i striderna, som bombsköldar. Eller kanske gömma tunga vapen på tex sjukhus, som enligt FN stadgorna är skyddat från militär inblandning. Man utför även raketbeskjutningar från platser i städerna som är skyddade av FN stadgor. Hur kan man bekämpa detta fiender eller som amerikanarna gillar att kalla dem, "insurgents" när de tillämpar de okonvetionella metoder, jag beskrivit ovan?.

Helt ärligt så vet jag inte. Men en del i ledet är att slå ner motståndet snabbt och effektivt, så åter igen så finns det fördelar med stridsvagnarna. En stridsvagn är skräckinjagande, en stridsvagn är svår och slå ut. Speciellt när den arbetar på trånga ytor, som på trånga gator. Många gånger har en okonvetionell fiende inte tillgång till vapen som slår ut en modern stridsvagn.

Så åter igen de lätta förbanden som försvarsmakten bytt mot stridsvagnarna, kommer inte fungera i en modern strid. Jag kan bara hoppas att någon inser det innan allt är försent.


Exempel på stridsvagnens användbarhet i strid i bebyggelse, på bilden en amerikansk Abrams stridsvagn i Fallujah, Irak.



Motståndarna, "the insurgents", ofta fanatiska, och villiga att tillämpa okonventionella metoder.

Överste Bo Pellnäs knivskarpa analyser.

Åter igen så saxar jag in en artikel som är skriven av Överste Bo Pellnäs, denna herre drar samma slutsatser som många av oss "försvars-bloggare", och det är ju alltid kul när en akademisk utbildad person ger oss medvind.

Jag måste börja med att saxa in en komentar som fanns på SVDs hemsida, som kommenterade Bo Pellnäs artikel, som är skriven av signaturen "Carl Hungus"

BO PELLNÄS ROCKAR!

"Knivskarp analys av ett proffs som dessutom har en klarsynt politisk/historisk synsätt. Vad håller moderaterna på med egentligen, när folkpartister måste gå in och säga att vi måste rusta upp det vi rustat ner? Ut med fjollan Tolgfors, skicka Borg till frisören, in med Reinfelt på en repövning med hård fys-träning. Pellnäs övertar omedelbart posten som ÖB, med Janne Björklund som försvarsminister. Skär ner socialbidragen och migrationsverket och låt pengarna gå till att återskapa vår armé!"

Min tolkning av detta ger mig en uppfattning att "Carl Hungus" har skrivit med viss ironi. Men även något ironiska inlägg i en debatt kan vara ack så slagkraftiga.

Värt och nämnas är att bara denna artikel på SVD har 311 kommentarer! så nog finns det motstånd mot den nuvarande försvarspolitiken.

Åter till den eminenta artikeln som Bo Pellnäs skrivit.

"Bara en villkorslös kapitulation efter ett förödande krig borde ha kunnat försätta vårt land i det läge där vi nu befinner oss. Men i Sverige har lokaliserings- och industripolitik visat sig kunna uppnå samma effekt.

Vilket annat land skulle frivilligt ställa sin huvudstad utan luftförsvar? Vilket land kunde tänka sig att lägga ner alla militära förband på en ö med så stor strategisk betydelse som Gotland?

När Sovjetväldet föll samman fruktade det svenska försvaret att det skulle förlora sitt existensberättigande. Det ledde till två åtgärder, som nu ter sig oöverlagda och som har fått allvarliga konsekvenser.

Den första var tillkomsten av Afghanistandoktrinen, som förkunnade att Sverige kunde försvaras överallt på jorden, bara inte i Sverige. Den andra var angreppet på allt som kunde knytas till det gamla invasionsförsvaret. Det ansågs föråldrat och löjeväckande. I det angreppet kastade man över bord vårt system för uppsättning av krigsförband. 40 års arbete med att skapa metoder att organisera och utrusta förband gick i graven.

Därför saknar försvaret nästan helt typförband från vilka personalbehov och kompletta utrustningslistor kan tas fram. Ett mödosamt reparationsarbete har nyss inletts.

Materielavvecklingen skedde lättsinnigt. Ny materiel avyttrades tillsammans med äldre. Stridsfordon, som borde ha dugt för insatser utomlands, skrotades.

Så gott som hela vårt artilleri avvecklades och med det nästan all kompetens.

En kommission bör tillsättas och klarlägga hur materiel avvecklades och om privata intressen fanns med i bilden.

Detta om den spillda mjölken, som vi nu inte hinner gråta över, eftersom skadorna snabbt måste repareras. Först måste vi formulera en ny försvarsdoktrin.

Problemet är att politikerna ryggar inför uppgiften att återskapa ett försvar av det svenska territoriet. Deras tvekan följer av spänningen mellan nödvändigheten att göra något och den politiska oviljan att agera.

Ingen vill erkänna att man under lång tid har stått bakom en orealistisk försvarsdoktrin. Denna prestigestyrda ovilja kan dessvärre söka skydd i den djupnande lågkonjunkturen och än en gång skjuta försvarsfrågan i bakgrunden.

I Georgienkrisens kölvatten har dock försvarsministern uppfattat att Afghani-standoktrinens efterlämnade tomrum måste fyllas med något. Han har, som svar på kraven att Gotland måste försvaras, genmält att hela Sverige ska försvaras.

Det är, sett mot försvarets resurser, en fras utan innehåll. Den som sysslat med problemet att samla förband till utsatta områden i ett land som är 150 mil långt och överallt skärs av av stora älvar och sjöar, vet vad det innebär att ”försvara hela Sverige”.

Kanske skulle försvarsministern ändå kunna börja med Gotland, där Putins Gazprom nu muddrar inloppet till Slite hamn och bygger om kajerna så att ryska ro-ro-fartyg kan lägga till?

Men regeringens utfästelser gäller inte bara hela Sverige – av och till påstår man rentav att vi ska komma till våra grannländers hjälp om de skulle bli angripna. Med våra resurser är det hjältemodigt och risken med sådana uttalanden är uppenbar.

Ord är inte oviktiga och tomma fraser har ett pris. Vi blir ett land vars säkerhetspolitik ingen tar på allvar och än mindre litar på i allvarliga situationer.

Vår trovärdighet kan inte återupprättas över en natt. Men vi kan formulera en ny försvarsdoktrin och beslutsamt påbörja en vandring i rätt riktning för att leva upp till den.

Flera av de åtgärder som nu aviseras förefaller välbetänkta. Förband som skickas utomlands och de som ska försvara Sverige sägs nu kunna vara desamma.

För förband på bataljonsnivå är detta möjligt, men bara om de behov som strid på svenskt territorium skapar får styra utformningen.

Med det sagt är det självklart att bataljoner aldrig kan sättas in i strid styckevis och delt. Agerar fler än en måste de ledas och samordnas. En bataljon i strid behöver underhåll, kvalificerad sjukvård, stöd med underrättelser, effektiva fältarbeten och olika former av eldunderstöd.

Kort sagt: utan brigadstaber och de stödförband som brukar ingå i en brigad får bataljonerna bara en begränsad effekt. I fredstid bör vi sätta upp tre brigadstaber: en i Övre Norrland, en i Stockholm och en i Götaland, därtill även tre kaderstaber.

Genom anställningar som omfattar ett år i ett stående förband efter full utbildning, sedan utlandstjänst och slutligen fyra-fem år i övade beredskapsförband, kan vi hålla sex brigader tillgängliga:

Två för Övre Norrland, tre i Mälardalen och en i Götaland. För Gotland bör vi omgående avdela ett stående förstärkt kompani och en kontrakterad beredskapsbataljon.

Ersättning till anställda soldater skulle kunna innefatta kostnader för civil utbildning den tid man tillhör beredskapsförbanden.

Nu finns tack och lov delar av den militära infrastrukturen ännu intakt. Det innebär att vi kan återföra Jas-flygplan till Uppsala utan större kostnader.

Flygflottiljen i Ronneby bör ständigt ha en beredskapsrote på Gotland.

Om vi utbildar minst 7000 värnpliktiga, villiga att skriva kontrakt (av vilka många inte kommer att hålla fast vid detta när de väl genomgått sin utbildning och en del visar sig inte hålla måttet) så skulle den organisation som här skissats, förutom de sex brigaderna, kunna avdela personal i ett åldersläge 25–35 år till nationella skyddsstyrkor om cirka 30000 man, väl utbildade och egentligen i den bästa åldern för att bemanna krigsförband.

De ”avhoppande” värnpliktiga krigsplaceras i hemvärnsförband med stridsuppgifter eller går till det frivilliga hemvärnet med uppgifter att även stödja det civila samhället.

De värnpliktiga bör ges en första utbildning om fem månader. Det ger en grund att stå på, om vi en dag behöver fler förband .

Betydelsefullt är att vi behåller ett antal stridsvagnsförband. Sex brigader behöver helst 180 stridsvagnar och runt 600 lättare stridsfordon.

Det är långt fler än vad som planeras . Men utan stridsvagnar saknar vi anfallsförmåga mot luftlandsättningar i alla delar av landet.

Nuvarande planer, nästan helt utan stridsvagnar, visar att det fortsatt är internationella uppgifter som styr planeringen, trots försäkringar att ”hela Sverige ska försvaras”.

Till sist vill jag än en gång föreslå att vi skapar ett Östersjökommando – i fredstid under en civil chef som för befäl över kustbevakningen, kustflottan, delar av tullen, sjöräddning och sjöpolis, och som har kapacitet att vid behov leda flygspaning över Östersjön.

Kommandot bör samarbeta med alla stater runt Östersjön och med dem ha en gemensam bild av läget på havsytan. Vi bör tillsammans kräva att fartyg som trafikerar Östersjön lätt kan identifieras på radarbilder och att de föranmäls till en gemensam trafikledning.

I detta samarbete bör Ryssland involveras. Detta skulle öka våra möjligheter att avstyra miljökatastrofer och korta insats-tiderna vid alla slags olyckor.

BO PELLNÄS

försvars- och säkerhetspolitisk kommentator "

Regeringen har gett Försvarsmakten en solskensrapport för framtiden.

I fredags kom beskedet, som väntat, att en tredjedel av armen ska bort, man kan mobilisera 2000 man som ska försvara landet, man har 60 stridsvagnar som understöd på marken. Jag tycker att det är märkligt att man bestämmer sig för att satsa enbart på lätta och rörliga enheter, och pansarstyrkorna används som understödstrupp, en typ av reserv. Åter igen har man skapat sig en distanserad uppfattning av den moderna krigförningen. Det sägs att en militär alltid förbereder sig på det förra kriget och aldrig på det kommande. Så må det vara. Men när man ska möta milismän och okonvetionella kombatatanter, som försvarsmakten övar för att möta (klarspråk- terrorister och tungt beväpnade kriminella) så bestämmer man sig för att uppfinna hjulet igen. Detta grundar jag på diverse tidskrifter från försvarsmakten, där man stort och brett visar upp sina färdigheter i strid i bebyggelse, och allt som oftast så slår man sig på bröstet och ser sig världsbäst inom området.

Problemet jag finner med detta baserar jag bland annat på erfarenheterna från det senaste Irak-kriget, och även boken "House to house" av David Bellavia, där den senaste beskriver striden om Fallujah. Detta var ett modernt praktexempel på strid i bebyggelse, stridens intensivitet liknades av vissa med slutstriden i Berlin 1945!.
Detta ger en uppfattning om hur intensivt det verkligen var i Fallujah. Så här vill jag mena att det finns läxor och lära sig, eftersom det finns många faktorer som är väldigt lika.

I Fallujah användes stridsvagnar och övriga pansarfordon tillsammans med infanteriet under hela slaget, och det användes som en enhet, och inte som reserver eller tillägg till en befintlig enhet. Jag tror att det är viktigt, att lära sig nu, och lära sig snabbt om andra länders erfarenheter där enheter har befunnit sig i situatoner som bara den svenska försvarsmakten övat för. Och åter igen så har man skapat sig en solskensdoktrin. Åter igen så skapar man sig hotbilden efter vad budgeten ger. Detta är förstås inte försvarsmaktens fel, men kanske en tankevurpa hos våra "folkvalda" politiker. som många gånger tar beslut om saker de inte har någon aning om

Jag vill passa på och delge dig en bra artikel jag hittat i svenska dagbladet, och eftersom den har och göra med den aktuella situationen inom FM så är den relevant i detta inlägg.


"Så har då Försvarsmakten offentliggjort sin framtidsplan och om några minuter (i skrivande stund) inleder ÖB sin presskonferens. Det är svårt att tro att han gör det med gott humör.

Det är en sak att ser sig nödsakad att föreslå ytterligare regementsnedläggningar – det är trots allt försvarets slagkraft som måste gå i första rummet. Men det kan inte vara något njutningsmedel för honom att berätta hur klen denna slagkraft har blivit. 2 000 soldater ska kunna finnas kontinuerligt insatta, och vid full mobilisering ska vi ha 28 000 personer utöver hemvärnet. Sedan Georgienkriget i fjol har försvarspolitikerna talat med större respekt om det nationella försvaret, men vad de får för resurserna som de är beredda att anslå är ett anorektiskt försvar som inte kan möta ett hot med lite större dignitet.

Några förvirrade grodmän, som råkat simma i land utanför Dalarö, kan vi nog avvisa även i fortsättningen. Men om de har fänriken med sig? Tusan vet. Försvarsministern har beställt godväderspolitik och det är vad ÖB levererar.

Försvarsberedningen, med representanter för alla partier, skrev i sin omvärldsanalys 2007, att det stora lackmustestet på Rysslands inställning skulle bli hur landet behandlade de grannstater som också är f d medlemmar av Sovjetunionen. Kriget i Georgien gav inget roligt svar på den frågan, och det har för all del märkts i den svenska försvarsdebatten. Men inte i budgeten.

ÖB gör vad han kan med vad han får, men han får för lite. Det kan vi alla få sota för."



Snart ett glömt kapitel i den svenska försvarsmakten?- tungt mekaniserat understöd?