Sverige var ett av världens mest militäriserade länder

Jag kom över en artikel från sidan newsmill.se. (sidan i övrigt är tveksamt då diverse "stureplansprofiler" skriver utrikespolitiska artiklar på sidan) Den handlar om den gamla försvarsmakten, och tiden då vi hade ett försvar och lita på... till skillnad från dagens försvar

Ta del av artikeln och betänk- Varför skrotades ALLT?, jag har frågat mig detta sen försvarsbeslutet 2000 då försvarsmakten förlorade i praktiken sina uppgifter, som ännu idag inte har ersatts med klara riktlinjer utan difusa riktlinjer som förvirrade politiker ändrar en 2-3 gånger under sin mandatperiod...

Här är artikeln,

Det är väldigt få i dag som vet att Sverige för bara några årtionden sedan var en av världens ledande försvarsmakter och att vi hade ett av de starkaste överbefälhavareämbetena i världen. Sverige var tidvis det land i världen som satsade mest per capita på försvaret efter USA, Sovjetunionen och Israel. Först 1968 beslutade vi att inte skaffa egna svenska kärnvapen (som avancerat industriland hade vi varit kapabla att utveckla taktiska kärnvapen sedan 50-talet). Det svenska flygvapnet var en potentiell maktfaktor i Europa. Det väckte beundran och våra stridsplan kunde säljas världen över. Under namn som Flygande tunnan och Lansen var de svenska jaktplanen en källa till pojkaktig nationell stolthet. Sverige hade dessutom ett av världens absolut bästa civilförsvar! Vi hade lagringsprogram och detaljplanläggning av företag och arbetskraft på ett världsunikt sätt, i nära samverkan med näringslivet. Att betecknas som ett så kallat K-företag var status. Våra bergrumsanläggningar för lagring av olja blev världsberömda.

All beredskap inriktades på att klara invasionsförsvar i tre riktningar - samtidigt. Vi skulle klara en invasion i Skåne, en i Mellansverige och en i övre Norrland. I det längsta (tills hjälp från väst anlände) skulle vi hindra angriparen från att få fotfäste, och ingenstans skulle vi dra oss tillbaka utan att bjuda på hårt motstånd!

Vi skulle också klara att motståndaren använde taktiska kärnvapen samt gas och biologiska stridsmedel. Befolkningen skulle skyddas mot atomvapenanfall mot större städer genom storskalig utrymning, enorma skyddsrum och stora landsomfattande civilförsvarsstyrkor. På teckningar i broschyren "Om kriget kommer" ses en svensk familj färdig för utrymning. "Tag med pengar, värdehandlingar, sjukförsäkringsbesked och fackföreningsbok", lyder underskriften. Hade den också försetts med ransoneringskort och gasmask skulle i så fall även dessa medtas. En absolut tilltro till "världens modernaste land" andas ur denna och många andra texter från den tiden.

Över hela landet fanns ett mycket stort antal befästningar, ledningscentraler, skyddsrum, oljelager, reservsändningsplatser (för etermedierna), papperslager (för dagstidningarna), ja hela industrianläggningar nergrävda i marken. Sverige kunde liknas vid en schweizerost!
Vårt totalförsvar skulle vara omedelbart insatsberett. Vissa delar av Hemvärnet hade till och med en så kort mobiliseringstid som sex timmar! Så sent som vid 1980-talets början omfattade totalförsvaret 2,8 miljoner människor efter mobilisering. För den manliga delen av befolkningen rådde värnplikt mellan 18 och 47 års ålder. För den civila delen av totalförsvaret motsvarade plikten för kvinnor och män i vissa fall ända upp till 70 år. Reservofficerare återfanns på ett mycket stort antal befattningar inom näringslivet, medierna och den offentliga förvaltningen. Sverige inte bara hade utan var ett militärt-industriellt-förvaltningsmässigt komplex. Att slå vakt om totalförsvaret var synonymt med att slå vakt om svensk alliansfrihet, folkförsvar och demokrati. Kring detta rådde såväl politisk enighet som folkförankring. Det var helt enkelt en angelägenhet för alla.

Även sedan stora ytstridsfartyg, äldre typer av ubåtar och stridsflygplan fasats ut ur organisationen omfattade så sent som vid mitten av 1980-talet den mobiliserade styrkan (liksom tjugo år tidigare) 850 000 man, varav 700 000 i armén som ännu i slutet av 1980-talet omfattade 29 brigader efter mobilisering (närmare 10 divisioner enligt stormakternas sätt att se), en imponerande numerär för en mindre stat. Vårt flygvapen räknades dessutom som det fjärde starkaste i världen. Cykeltolkande infanteri var en svensk specialitet in på 70-talet. Vaksamhet - samhällsanda var viktiga motton som stimulerade till bred delaktighet i de nationella säkerhetsintressena.

Spionberättelser som dem om Frithiof Enbom och Stig Wennerström vävdes in i tidens berättelse om folkhemmet, den svenska modellen och det goda och framåtinriktade samhälle som svenskarna höll på att bygga upp. Enbom framställdes som en slusk som hotade detta mönstersamhälle med bohemeri och slarv, medan Wennerström var en dekadent överste ur den forna överklassen som avslöjades av sin rättskaffens hushållerska, försedd med partibok och allt.
När televisionen började introduceras från 1950-talets senare del kom den svenska försvarsmakten att uppleva en verklig guldålder när det gällde populär, positiv behandling i ett medium som började nå in i alla svenskars vardagsrum. Det nya mediet styrdes nämligen i hög grad av möjligheten att skaffa fram rörliga bilder. Alla i förväg kända händelser som var bildmässigt tacksamma premierades vid nyhetsurvalet i Aktuellt, den enda kanalens nyhetsprogram. Det gällde såväl de årliga fältjänstövningarna som vapentekniska nyheter och civilförsvaret. Stoffet hade en egen dramatik som den svenska televisionen var ivrig att utnyttja. Kanoner avfyrades och granaternas förmåga att genombryta pansar visades ingående i bild - allt mot bakgrunden av synsättet att förbättrade svenska vapen också innebar förbättrade möjligheter för den svenska försvarsmakten att bita ifrån sig.

Tillsammans med det närmast permanenta krigshotet fick allt detta naturligtvis djupgående, känslomässiga, materiella och organisatoriska konsekvenser. Säkerhets- och försvarsfrågorna kom helt enkelt att genomsyra det svenska samhället och de enskilda medborgarnas liv under flera årtionden. I ett hotande läge kunde ju den vuxne medborgaren inkallas till totalförsvaret med omedelbar verkan, och därmed bryta upp helt från vardagslivet.
Man tänker på Jan Olof Olssons (signaturen Jolo) TV-serie "Någonstans i Sverige" (1974) som ju mer än något annat har präglat den stora publikens bild av en annan beredskap, den välkända från krigsåren 1939-45. Jolo gestaltade precis det som måste ha varit de flesta inkallades främsta upplevelse: den ändlösa väntan, bevakningstjänstens enformiga och händelsefattiga rutiner - och inte minst den ständigt malande oron för dem därhemma.

Kunskapen om allt detta är viktig för de unga. Något viktigt att bita i, något som de nog aldrig förr ägnat en tanke (för att ingen berättat det för dem). Det kalla kriget (med dess djupgående säkerhetspolitiska motsättningar) och dess påverkan på oss i Sverige är totalt främmande för den unga generationen. Jag tycker att det är viktigt att berätta om den här tiden, just de årtionden som kanske bäst sammanfattades i den välkända broschyren Om kriget kommer.
I den kulturhistoriska skildringen av efterkrigstiden och det kalla krigets årtionden intar hoten och de motsvarande försvarsåtgärderna en självklar plats vid sidan av demokratiutveckling, välståndsexplosion och infrastrukturutbyggnad. Det är angeläget att se frågorna om säkerhet och försvar i ett brett perspektiv. I den berättelsen ingår också hotbilden, de grundläggande tankarna kring säkerhet och försvar, alla de organisatoriska och materiella åtgärderna och - inte minst - hur allt detta inverkade på de enskilda medborgarna. Säkerheten och försvaret utgjorde långt in på 1970-talet en central - men i dag fullständigt bortglömd - del av landets totala samhällsmiljö. Det är viktigt att ge våra barn och barnbarn, men också oss själva referensramar och ett allsidigt perspektiv på den här mycket märkvärdiga tiden!

Mats Ekdahl