måndag 2 februari 2009

Överste Bo Pellnäs knivskarpa analyser.

Åter igen så saxar jag in en artikel som är skriven av Överste Bo Pellnäs, denna herre drar samma slutsatser som många av oss "försvars-bloggare", och det är ju alltid kul när en akademisk utbildad person ger oss medvind.

Jag måste börja med att saxa in en komentar som fanns på SVDs hemsida, som kommenterade Bo Pellnäs artikel, som är skriven av signaturen "Carl Hungus"

BO PELLNÄS ROCKAR!


"Knivskarp analys av ett proffs som dessutom har en klarsynt politisk/historisk synsätt. Vad håller moderaterna på med egentligen, när folkpartister måste gå in och säga att vi måste rusta upp det vi rustat ner? Ut med fjollan Tolgfors, skicka Borg till frisören, in med Reinfelt på en repövning med hård fys-träning. Pellnäs övertar omedelbart posten som ÖB, med Janne Björklund som försvarsminister. Skär ner socialbidragen och migrationsverket och låt pengarna gå till att återskapa vår armé!"

Min tolkning av detta ger mig en uppfattning att "Carl Hungus" har skrivit med viss ironi. Men även något ironiska inlägg i en debatt kan vara ack så slagkraftiga.

Värt och nämnas är att bara denna artikel på SVD har 311 kommentarer! så nog finns det motstånd mot den nuvarande försvarspolitiken.

Åter till den eminenta artikeln som Bo Pellnäs skrivit.

"Bara en villkorslös kapitulation efter ett förödande krig borde ha kunnat försätta vårt land i det läge där vi nu befinner oss. Men i Sverige har lokaliserings- och industripolitik visat sig kunna uppnå samma effekt.

Vilket annat land skulle frivilligt ställa sin huvudstad utan luftförsvar? Vilket land kunde tänka sig att lägga ner alla militära förband på en ö med så stor strategisk betydelse som Gotland?

När Sovjetväldet föll samman fruktade det svenska försvaret att det skulle förlora sitt existensberättigande. Det ledde till två åtgärder, som nu ter sig oöverlagda och som har fått allvarliga konsekvenser.

Den första var tillkomsten av Afghanistandoktrinen, som förkunnade att Sverige kunde försvaras överallt på jorden, bara inte i Sverige. Den andra var angreppet på allt som kunde knytas till det gamla invasionsförsvaret. Det ansågs föråldrat och löjeväckande. I det angreppet kastade man över bord vårt system för uppsättning av krigsförband. 40 års arbete med att skapa metoder att organisera och utrusta förband gick i graven.

Därför saknar försvaret nästan helt typförband från vilka personalbehov och kompletta utrustningslistor kan tas fram. Ett mödosamt reparationsarbete har nyss inletts.

Materielavvecklingen skedde lättsinnigt. Ny materiel avyttrades tillsammans med äldre. Stridsfordon, som borde ha dugt för insatser utomlands, skrotades.

Så gott som hela vårt artilleri avvecklades och med det nästan all kompetens.

En kommission bör tillsättas och klarlägga hur materiel avvecklades och om privata intressen fanns med i bilden.

Detta om den spillda mjölken, som vi nu inte hinner gråta över, eftersom skadorna snabbt måste repareras. Först måste vi formulera en ny försvarsdoktrin.

Problemet är att politikerna ryggar inför uppgiften att återskapa ett försvar av det svenska territoriet. Deras tvekan följer av spänningen mellan nödvändigheten att göra något och den politiska oviljan att agera.

Ingen vill erkänna att man under lång tid har stått bakom en orealistisk försvarsdoktrin. Denna prestigestyrda ovilja kan dessvärre söka skydd i den djupnande lågkonjunkturen och än en gång skjuta försvarsfrågan i bakgrunden.

I Georgienkrisens kölvatten har dock försvarsministern uppfattat att Afghani-standoktrinens efterlämnade tomrum måste fyllas med något. Han har, som svar på kraven att Gotland måste försvaras, genmält att hela Sverige ska försvaras.

Det är, sett mot försvarets resurser, en fras utan innehåll. Den som sysslat med problemet att samla förband till utsatta områden i ett land som är 150 mil långt och överallt skärs av av stora älvar och sjöar, vet vad det innebär att ”försvara hela Sverige”.

Kanske skulle försvarsministern ändå kunna börja med Gotland, där Putins Gazprom nu muddrar inloppet till Slite hamn och bygger om kajerna så att ryska ro-ro-fartyg kan lägga till?

Men regeringens utfästelser gäller inte bara hela Sverige – av och till påstår man rentav att vi ska komma till våra grannländers hjälp om de skulle bli angripna. Med våra resurser är det hjältemodigt och risken med sådana uttalanden är uppenbar.

Ord är inte oviktiga och tomma fraser har ett pris. Vi blir ett land vars säkerhetspolitik ingen tar på allvar och än mindre litar på i allvarliga situationer.

Vår trovärdighet kan inte återupprättas över en natt. Men vi kan formulera en ny försvarsdoktrin och beslutsamt påbörja en vandring i rätt riktning för att leva upp till den.

Flera av de åtgärder som nu aviseras förefaller välbetänkta. Förband som skickas utomlands och de som ska försvara Sverige sägs nu kunna vara desamma.

För förband på bataljonsnivå är detta möjligt, men bara om de behov som strid på svenskt territorium skapar får styra utformningen.

Med det sagt är det självklart att bataljoner aldrig kan sättas in i strid styckevis och delt. Agerar fler än en måste de ledas och samordnas. En bataljon i strid behöver underhåll, kvalificerad sjukvård, stöd med underrättelser, effektiva fältarbeten och olika former av eldunderstöd.

Kort sagt: utan brigadstaber och de stödförband som brukar ingå i en brigad får bataljonerna bara en begränsad effekt. I fredstid bör vi sätta upp tre brigadstaber: en i Övre Norrland, en i Stockholm och en i Götaland, därtill även tre kaderstaber.

Genom anställningar som omfattar ett år i ett stående förband efter full utbildning, sedan utlandstjänst och slutligen fyra-fem år i övade beredskapsförband, kan vi hålla sex brigader tillgängliga:

Två för Övre Norrland, tre i Mälardalen och en i Götaland. För Gotland bör vi omgående avdela ett stående förstärkt kompani och en kontrakterad beredskapsbataljon.

Ersättning till anställda soldater skulle kunna innefatta kostnader för civil utbildning den tid man tillhör beredskapsförbanden.

Nu finns tack och lov delar av den militära infrastrukturen ännu intakt. Det innebär att vi kan återföra Jas-flygplan till Uppsala utan större kostnader.

Flygflottiljen i Ronneby bör ständigt ha en beredskapsrote på Gotland.

Om vi utbildar minst 7000 värnpliktiga, villiga att skriva kontrakt (av vilka många inte kommer att hålla fast vid detta när de väl genomgått sin utbildning och en del visar sig inte hålla måttet) så skulle den organisation som här skissats, förutom de sex brigaderna, kunna avdela personal i ett åldersläge 25–35 år till nationella skyddsstyrkor om cirka 30000 man, väl utbildade och egentligen i den bästa åldern för att bemanna krigsförband.

De ”avhoppande” värnpliktiga krigsplaceras i hemvärnsförband med stridsuppgifter eller går till det frivilliga hemvärnet med uppgifter att även stödja det civila samhället.

De värnpliktiga bör ges en första utbildning om fem månader. Det ger en grund att stå på, om vi en dag behöver fler förband .

Betydelsefullt är att vi behåller ett antal stridsvagnsförband. Sex brigader behöver helst 180 stridsvagnar och runt 600 lättare stridsfordon.

Det är långt fler än vad som planeras . Men utan stridsvagnar saknar vi anfallsförmåga mot luftlandsättningar i alla delar av landet.

Nuvarande planer, nästan helt utan stridsvagnar, visar att det fortsatt är internationella uppgifter som styr planeringen, trots försäkringar att ”hela Sverige ska försvaras”.

Till sist vill jag än en gång föreslå att vi skapar ett Östersjökommando – i fredstid under en civil chef som för befäl över kustbevakningen, kustflottan, delar av tullen, sjöräddning och sjöpolis, och som har kapacitet att vid behov leda flygspaning över Östersjön.

Kommandot bör samarbeta med alla stater runt Östersjön och med dem ha en gemensam bild av läget på havsytan. Vi bör tillsammans kräva att fartyg som trafikerar Östersjön lätt kan identifieras på radarbilder och att de föranmäls till en gemensam trafikledning.

I detta samarbete bör Ryssland involveras. Detta skulle öka våra möjligheter att avstyra miljökatastrofer och korta insats-tiderna vid alla slags olyckor.

BO PELLNÄS

försvars- och säkerhetspolitisk kommentator "

6 kommentarer:

  1. Låt oss atombomba ryssar!
    Heil! Heil! Heil!
    Världens ondska bör utrotas!
    Heil! Sieg Heil!
    Leve Yttrandefrihet
    Leve Tolerans!
    Heil!

    Ryssejävlar hotar Sverige!
    Heil! Heil! Heil!
    Låt oss då försvara världen!
    Heil! Sieg Heil!
    Leve Yttrandefrihet
    Leve Tolerans!
    Heil!

    Mongoloidska blandmassor
    Heil! Heil! Heil!
    Hör till lägste underrasen.
    Heil! Sieg Heil!
    Leve Mänskligheten!
    Leve Tolerans!
    Heil!

    Mindrevärdiga barbarer
    Heil! Heil! Heil!
    Måste tvångssteriliseras
    Heil! Sieg Heil!
    Leve Dubbelmoralen!
    Leve Hyckleri!
    Heil!

    Mörda ryssen för din mamma
    Heil! Heil! Heil!
    Gubben, barnet – gör detsamma.
    Heil! Sieg Heil!
    Leve Mänskligheten!
    Leve Tolerans!
    Heil!

    SvaraRadera
  2. Oj vilka frustrationer du måste sitta inne med lilla vän... var inte socialtanten tillräckligt snäll?. Skulle du inte iallafall kunna tillföra något till diskutionen istället för att på ett tvivelaktigt sätt koppla ihop min blogg med högerextrema element?

    Men jag låter ditt inlägg stå kvar eftersom jag inte är för någon censur alls, samtidigt kan andra beakta din goda förmåga att diskutera.

    SvaraRadera
  3. Håller med dig angående Pellnäs, det hade känts ensamt utan honom i den här debatten.

    Sedan tycker jag gott att du kan moderera bort dumma kommentarer som det anonyma ovan, yttrandefrihet har olika arenor att verka på, din blog behöver inte vara en av dem.

    Keep upp the good work!
    /Krigsmakten

    SvaraRadera
  4. Hej Henrik, tack för din kommentar.

    Jag hoppas att du tittar in på bloggen till och från, för jag försöker uppdatera så ofta som jag kan. Kommentera gärna!

    MVH

    SvaraRadera
  5. Jag tycker nog att även om Pellnäs menar väl är han lika hopplöst ute och cyklar som de flesta andra.
    Det absolut viktigaste just nu är att vi återställer förmågan att hävda vår territoriella integritet. Det gör vi inte med ett nytt cykelskyttekompani på Gotland!
    Vi måste börja bygga upp en utsjöflotta igen. Det tillsammans med en fortsatt betoning på air interdiction inom flygstridskrafterna är det enda som kommer göra susen på den fronten. I det sammanhanget är Pellnäs utspel om ett Östersjökommando bara ett skrattretande försök att snabbt vifta undan problemets kärna. Fortsätt diskutera stridsvagnar, koktrossar och krigsförbandsövningar men det är att skjuta förbi målet. När vi under 70-talet började skrota bort vår tunga flottkapacitet gav vi i realiteten upp våra möjligheter att hävda territoriell integritet utan att bli utskrattade. Det fungerade då eftersom vi befann oss mitt i det kalla krigets tvärstabila dödläge men nu går det inte längre...

    SvaraRadera
  6. Tack för din kommentar, det är alltid kul med yrkesfolk som skriver kommentarer. Självklart håller jag med dig gällande flottkapaciteten, men samtidigt så behövs anser jag att Pellnäs har en poäng med att bibehålla (nåja) relativt god kapacitet inom armen, och dess funktioner.

    Samtidigt så är dödlägen förekommande idag och då kallas de globaliseringseffekter.. Jag tycker att flottan idag är skrattretande, men i de moderna konflikterna (läs konfliker om och kring ekonomiska intressen) så behövs inga enorma resurser för att ta till den "hårda" diplomatin. Det som behövs är insatsberedda enheter, och politiker med ryggrad.

    Åter igen tack för kommentaren, och jag hoppas att du tittar in igen!

    SvaraRadera